Storpissans naturreservat ligger vid Örnslid, mitt på Ombergs västsluttningar ner mot Vättern. Reservatet avsattes 1935 som domänreservat. Området har tidigare kallats Ombergs skyddsområde. Den övre delen ligger på en bergrund av röd granit, men nere vid stupen mot Vättern kan man studera Visingsöformationens märkliga sedimentlager. Dessa bergarter är unika för Vätternregionen. I bäcken kan man se hur kalk fällts ut på stenar och nedfallna grenar. Kalken kommer från jorden som inlandsisen avlagrat på berget.

Barrskogen domineras av rik, gammal granskog. Granarna har i vissa fall uppnått åldrar på 200 år. Till glädje för lavar, småkryp och hackspettar mfl finns det gott om fallna och ännu uppräta döda träd i olika stadier av nedbrytning. Man har funnit ett tiotal hotade lavarter. Dessutom finns flertalet sällsynta mossor, tex dunmossa vid källor och grön sköldmossa på murkna trädstammar. På marken finns växter som skogsbingel, ramslök och kärrfibbla, arter som vanligen är typiska för lövskogar.

På medeltiden låg en utgård kallad Mickelstorp på det flackare partiet centralt i reservatet. Här finns spår bl a i form av odlingsrösen. Gården var i bruk till omkring 1650. Området har ingått i jaktparken Ombergs djurgård tills denna upphörde 1805. Därefter har kreatur betat i skogen, men skogsbetet upphörde på 1930-talet, vilket ökade lövinslaget och skogen blev mer sluten.